jag tänker på detta ofta. facts and fears.

facts: jag är ful. så är det bara. jag borde väl acceptera det nån gång men det är svårt. vill så gärna veta hur det känns att vara konventionellt vacker. någon som folk ser och tänker "hon är vacker!". jag är inte heller speciellt likeable. jag har lite svårt med det där sociala vilket gör att jag oftast är för tyst eller för babblig. har svårt att hitta relevanta saker att prata om. har svårt att prata med människor jag inte känner eftersom jag är rädd att de inte ska gilla mig och eftersom jag hela tiden tänker på om de tänker på/dömer mitt utséende. jag är inte smart. inte tillräckligt i alla fall, eller på de (för mig) rätta områdena.

fears: tänk om jag aldrig kommer få veta hur det känns att vara älskad? eller ens omtyckt? tror aldrig jag har kännt mig omtyckt. och jag har definitivt aldrig varit älskad. jag har aldrig älskat någon (förutom mina pälsklingar). min familj är inte direkt kärleksfull och jag har aldrig haft en pojkvän. vilket i min ålder ses som konstigt och onormalt av de flesta i samhället. men detta måste ju bero på nåt. det måste bero på att jag är ful och har en unlikeable personlighet. det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på det faktum att jag kanske, troligtvis, aldrig kommer få känna kärlek. det gör så. jävla. ont. 

när jag var yngre hade jag drömmar, mål och förhoppningar. jag ville bli konstnär, jag ville bli musiker, jag ville bli veterinär; jag ville bli successfull. jag insåg att de drömmarna, målen och förhoppningarna var lite för stora att sträva efter och de ersattes med andra drömma, mål och förhoppningarr;  om att vara älskad, vara lycklig,  om att gifta mig och skaffa barn. nu har jag inga sådana drömmar, mål eller förhoppningar längre. nu hoppas jag bara att morgondagen ska vara bättre än idag. men det är den aldrig.