Varje gång jag äter något så mår jag illa, blir yr, svag, trött, darrig, får hjärtklappning och kallsvettas efteråt. Ibland kräks jag. Desto mer jag äter desto värre blir det. Har varit så ett tag nu. Vet inte vad det kan bero på, orkar inte bry mig direkt. En del av mig är glad att det är så.

Idag skulle jag äta ett äpple men hann knappt äta halva innan jag blev dålig.

Var hos tandläkaren för ett tag sedan, de frågade om jag brukar bita på insidan av mina läppar/kinder. Det brukar jag, gör det när jag har ångest eller är nervös och så. Vilket är näst intill hela tiden. Tandläkaren berättade att hon kunde se att mina kinder var helt förstörda på insidan, att jag tuggat bort stor del av slemhinnan man har där. Jag satt som ett fån och bara nickade. Vad ska jag säga liksom? Jag har försökt sluta men det är svårt, vet inte hur jag ska göra. Tror att om jag lyckas sluta med det så kommer jag plocka upp en ny ovana av något slag, för att på något sätt få utlopp för lite av ångesten.

Ibland tror jag att mitt hjärta ska stanna. Det slår så hårt, speciellt när jag mår sådär konstigt efter att jag ätit. Ibland hoppas jag att det ska stanna. Ibland inte. Idag gör jag inte det.

Idag mår jag bättre. Mår illa ich har ont i huvudet, men det har jag ju jämt.

Kan inte sova och jag är så less på mig själv, känner att jag bara vill försvinna.

Jag har ju ethern, men det funkade ju inte sist, blev bara sjuk av skiten.

Jag blir så arg och frustrerad på mig själv. Vill inte vara jag. Vill vara någon annan.

De senaste veckorna har jag blivit sämre. Mår illa ofta, flera gånger varje dag, på grund av vad jag tror är stress och ångest. Mår illa när jag ser mat. Mår illa när jag ser mig själv. Jag har så mycket hat och ilska mot mig själv. Känner allt oftare det där suget att jag vill och behöver skada mig själv... Mer än vad jag redan gör, så att säga. Idag är en sån där dag då jag bara vill dö, helt enkelt. Typ slänga mig framför ett tåg eller nåt. Men det går ju inte, finns ju inga tåg här. Är alltför apatisk för att knappt gå utanför dörren förutom till jobbet. Jag gillar faktiskt mitt jobb. Det är inte så att jag varje dag ser fram emot att gå till jobbet, vill ju helst stanna i sängen, men jag gillar mitt jobb. Det är bra. Jobbar halvtid på fritids nu, och vissa kvällar och varannan helg tar jag hand om tjejerna (mitt andra jobb). 

När jag läser om annat folk som mår dåligt så tycker jag synd om dem, dem förtjänar inte att må så. Men det gör jag. Jag är äcklig och ful och förtjänar inte att vara glad. När jag tänker på min framtid så blir jag ledsen. Vad har jag ens för framtid egentligen? När jag var yngre hade jag stora drömmar. Nu är det enda jag vill att köpa hus, gifta mig, bilda familj etc., men även det verkar som att det kommer att förbli en dröm. Nu kommer jag låta som en fjantig femtonåring som klagar över sitt så kallade "kärleksliv", men jag är 21 år gammal och har aldrig haft en bf. Inte ens en flört. Inte ens har någon snubbe visat den minsta gnutta intresse över mig. Jag vet ju varför, men det svider i alla fall. Jag kommer ihåg när jag var 14 och killen jag var sjukt kär i (fast det visste ju inte han) kallade mig "så jävla ful" inför sina kompisar, och sedan skrattade dem. Jag vet inte varför han gjorde det, jag hade ens aldrig pratat med honom. Men det var ju inte så kul att höra. En annan gång, några år senare, gick jag runt ensam på gatorna i öret en kväll, väntade på bussen, hade hörlurar i öronen. Några tiotal meter framför mig gick en tjej i min ålder, kanske några år äldre. Hon gick förbi en bil som stod parkerad längs gatan, och när hon passerade så frågade ett gäng killar som satt i den om hon ville hänga med dem i bilen. Hon sa nej. Sen när jag närmade mig bilen så hörde jag att en av killarna sa "nej, inte hon, hon är för ful", sen skrattade dem. Dem trodde kanske att jag inte hörde, jag hade ju hörlurar i öronen, men min ipod var sedan länge död.

Jag menar inte att det de sa om och till mig inte är sant, men det betyder inte att det inte gör ont att höra från någon annan än mig själv. Jag tänker ofta på varför just jag hade sån otur och blev den fula i familjen. Mina systrar ser båda bra ut. Mina föräldrar ser normala ut. Så varför är jag så jävla ful? Mina systrar är pinnsmala, kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan att deras kroppar förändras. Jag kan inte ens titta på mat utan att jag sväller upp som en jävla valross. Nu kanske jag bara låter bitter, men det är så surt. Varför varför varför. Varför är jag så ful? Varför är jag så fet? Varför är jag knäpp i bängen? 

Detta blev ett väldigt negativt inlägg, men det är en sån dag. En ledsen dag.